2019

---

Konferensen Kulturmöten i nordisk vikingatid hölls den 25–26 mars 2019 på Upplandsmuseet i Uppsala.

Där hade Torun Zachrisson, forskningsledare på museet, samlat 56 deltagare från olika miljöer och sammanhang, åtta av dem doktorander. Flera av övriga kom från olika arkeologiska undersökningsfirmor, som såg detta som ett mycket välkommet sätt att kompetensutveckla sin personal. Programmet gav tid åt livliga diskussioner och i glad stämning knöts viktiga kontakter både i pauser och på kvällen. Konferensen avslutades med en guidad tur och presentation av projektet **Gamla Uppsala - mytiskt centrum.**

Konferensen **Kulturmöten i nordisk vikingatid** gav en fördjupad och problematiserad bild av vikingatiden. Jag fick en ny öppning mot väster, sade en forskare från Finland. Stiftelsen Barbro och Sune Örtendahls fond stod bakom konferensen som med råge uppfyllde fondens intentioner.

Torun Zachrisson sammanfattade föredragen

 

Den “danske” vikingtiden og freden i Skandinavia

Professor Jón Viðar Sigurðsson, Universitetet i Oslo, inledde konferensen med ”Den “danske” vikingtiden og freden i Skandinavia”. Han argumenterade för att de danska härskarna med Harald Blåtand i spetsen och deras maktambitioner och grepp om de nordiska länderna från 950-talet och framåt öppnade vägen för den fred som skänkte stabilitet åt en väsentlig del av vikingatiden i Norden. Via kontroll av Nordsjöhandeln liksom danagälderna förde de danska härskarna in enorma resurser till Skandinavien. Nordens befolkning var omkring en miljon människor och ungefär hälften av dessa fanns i områden under dansk kontroll. Sigurdsson tecknade därefter bilden av den stora betydelse släktskapsrelationer, men inte minst vänskapsrelationer hade under vikingatid. Vänskap under vikingatiden betydde att du var redo att offra ditt liv för en annan människa. Man satte sin tillit till vänners vänner och vänskap förpliktigade. Ofta kunde gå dessa relationer på tvärs politiska allianser. Detta vidare politiska sammanhang och sociala perspektiv inspirerade och fick alla deltagare att se på nytt på det de redan trodde sig veta.

 

Distant Vikings: New horizons for cultural encounter in the Viking Age

Professor Neil Price med “Distant Vikings: New horizons for cultural encounter in the Viking Age” förde åhörarna in i okända marker genom att hämta inspiration ifrån sjöriken i Stilla havet, särskilt Hawaii. Parallellen tycktes i förstone långsökt, men gav efterhand insikt i hur sjökungadömen fungerat under historisk tid när det gällt religion, ritual, gudomlig kungamakt, maktutövande, erövringståg till sjöss och kolonisering. Herravälden till sjöss och begreppet sjökungar, som används av Snorre Sturlason, har fått förnyad aktualitet på senare tid i den nordiska vikingatidsforskningen genom Avaldsnes-projektet och Dagfinn Skre som argumenterar för att det västnorska riket etablerat av Harald Hårfager kan förstås som ett sådant sjökungarike, som i sin tur banade väg för kustkungariket Norvegr. Men även genom fynden av båtgravarna vid Salme på Ösel, Estland där de gravlagda verkar ha kommit ifrån Mellansverige. Genom att betrakta örikena i Stilla havet, där varje ö var ett kungadöme och där kolonisering föregår statsbildning får vi, menade Price, tillgång till en annorlunda verktygslåda som vidgar våra vyer.

 

Eastern Vikings in Arabic geographical literature

Med fil.dr Þórir Jónsson Hraundal och föredraget ”Eastern Vikings in Arabic geographical literature” förflyttade vi oss österut. Som arabist visade han och gav en ny förståelse för skandinaviska vikingars göranden i österled genom syntetiseringar och omtolkningar av skildringar av östliga vikingar i arabiska källor. Ca 50 skrivna källor nämner män från norr. Ofta kallas de saqualibah, beskrivs som ibland som blonda nordmän, undersåtar till den turkiska härskarmakten. Ibn Rustah exempelvis från tidigt 900-tal nämner den turkiska härskartiteln khagan eller cacan, som används i khazarernas eller volga-bulgarernas rike. Al-Masudi från ca 950 är mer detaljerad om nämner att Rus bor i en fjärdedel av den khazariska huvudstaden Itil. Rus är anställda som krigare i härskarens tjänst men idkar även handel med volga-bulgarerna och måste lämna halva förtjänsten till härskaren. I andra källor sägs att rus är majus som plundrar på iberiska halvön. Detta skriftliga källmaterial främst reseberättelser understryker särskilt den viktiga relationen mellan de östliga vikingarna och det khazariska riket och dess furste, liksom relationerna till det Volga-bulgariska riket.

 

Kristnandet på Island som kulturmöte

Efter promenad och gemensam lunch på restaurang Borgen fortsatte eftermiddagen med andra aspekter av den nordiska vikingatidens kulturmöten. ”Kristnandet på Island som kulturmöte” och särskilt ur kvinnors perspektiv belystes av professor Steinunn Kristjánsdóttir. Hon gav exempel på detta i form av individuella levnadsöden som den rikt utstyrda, blåklädda kvinnan som vuxit upp i Irland men som avlidit på Island i 20-årsåldern. Kvinnan hade begravts i dräkt av utländskt linnetyg, förkläde av isländsk ull och tyg framställt med en blandning av keltiska och norröna väv-stilar. Kristjánsdóttir beskrev den speciella kyrkoorganisation som utvecklades på Island där i princip varje större gård hade sin egen kyrka. De isländska prästerna levde hela medeltiden igenom med frillor och fruar på ett sätt som vore otänkbart i många andra delar av den katolska världen. Island kännetecknades även av en mängd kloster; att bli nunna var ett reellt alternativ för kvinnor.

 

Hamnar som platser för kulturmöten, exemplen Hedeby, Birka och Sigtuna

Dr Sven Kalmring, Schloss-Gottorf, Schleswig öppnade i sitt föredrag: ”Hamnar som platser för kulturmöten, exemplen Hedeby, Birka och Sigtuna”, åhörarnas ögon för hur väsentliga hamnar och hamnmiljöer varit som kommunikativa noder och därigenom för vikingatida kulturmöten. Hamnmiljöer var ofta multietniska och främlingar visades till dess. Hedebys hamn exempelvis anslöt direkt till bebyggelsen och representerar fortfarande den största hamngrävningen i norra Europa. Kalmring gav teoretiska perspektiv på hur man kan närma sig hamnar som företeelse. Ekonomin är essentiell för dessa platser och därigenom handeln. Med konkreta och metodiska exempel visades utveckling över tid, från bryggor till större plattformar, strandmarknader och till slut hamnar där bryggorna fungerat som torg och plats för marknader. Dessutom hur föremål som tappats tolka visar hur bryggor och kajer varit konstruerade. Genom hamnarna i Hedeby, Birka och Sigtuna analyserades hamnar som platser för kulturmöten och som en process över tid.

 

Birka- och Sigtunabor och den vikingatida landsbygden.

Första dagen avslutades av docent Anna Kjellström som i föredraget ”Birka- och Sigtunabor och den vikingatida landsbygden. Skillnader mellan stad och land avseende geografisk rörlighet utifrån aDNA- och strontium-analyser” diskuterade geografisk rörlighet. I en nyligen publicerad fallstudie från det tidiga Sigtuna som hon deltagit i visar att drygt hälften av invånarna inte vuxit upp i Mälarregionen utan kommit inflyttande längre bortifrån. Dessutom att kvinnor i större utsträckning var icke-lokala jämfört med män. Om Sigtuna då tycks vara relativt kosmopolitiskt tycktes det finnas en rörlighet inom Mälarregionen som skilde sig från exempelvis den mobilitet som man kunde utläsa av de som gravlagts på gravfälten på Gotland som främst verkar vara lokala. Via strontium-värden från tänder som etablerats under olika faser av ett barns uppväxt diskuterade hon vid vilken tid barn flyttat, familjebildning och geografisk rörlighet i relation till urbanitet. Vissa individer i Sigtuna tycktes exempelvis ha vuxit upp på Gotland med dött i Sigtuna. Medan andra som begravts på gårdsgravfält i Mälarregionen var i de flesta fall lokala till Mälarregionen i stort, utom exempelvis de båda slavarna som hittades halshuggna i en vikingatida grav i Grimsta (Bollstanäs) i Fresta i Uppland, som troligen hade kommit hit igenom tvingad migration.

 

Vad hände i Finland under vikingatiden?

Andra dagen inleddes av docent Anna Wessman, Helsingfors universitet med föredraget: ”Vad hände i Finland under vikingatiden?” Eliten tycks ha kontrollerat pälshandel från 700-talet och framåt. I samma gravar finns föremål från Perm vid Uralbergen tillsammans med skandinaviska ringsvärd och pilspetsar för pälsjakt. Båtgravar med kremation som begravningsritual ger en bild av kulturmöten mellan väst och öst. Den arkeologiskt undersökta ”handelsstationen” Tursiannutko/Birkala i Tavastland tycks vara en knutpunkt i detta nätverk med fynd av pälsdjur som varg, mård och lodjur och klumppilar för pälsjakt. Den väcker frågan om samernas roll. I en ny doktorsavhandling av Tuja Kirkinen där källmaterialet utgörs av pälsfynd som studerats i mikroskop, tolkas gravar med björnfalanger som uttryck för en småskalig migration och för allianser med svear. Ovalspännen i Finland förekommer bara som enstaka fynd och än så länge finns inga belägg för att skandinaviska kvinnor gravlagts. Istället tycks spännena ha kommit som gåvor via olika typer av allianser. Vid Hitis i sydvästfinska skärgården finns resterna av en multietnisk handelsplats med föremål från många olika geografiska håll. I norra Finland har det metalldetekteringsprojekt som Wessman själv leder visat på nya metallfynd och kontakterna österut. Generellt innebär metalldetekteringarna att 3 000 nya metallföremål om året inkommer till Museiverket något som förändrar och problematiserar bilden av vikingatiden och gör den mer komplex. När det gäller föremål såsom permiska eldstål använda av beridna krigare, som har använts för att diskutera kulturmöten i Finland under vikingatid och särskilt relationen österut, är det numer en öppen fråga om de producerats i Finland eller i trakterna kring Perm, eftersom de nu ökat så i antal.

 

Kontakterna mellan Mälardalen och sydvästra Finland under vikingatid

Med föredraget ”Kontakterna mellan Mälardalen och sydvästra Finland under vikingatid” tog Dr Ingrid Gustin, Lunds universitet oss tillbaka till Mälardalen och diskuterade kontakterna mellan sydvästra Finland och Mälardalen i vikingatid. Dessa märks särskilt i Roslagen men även inre Mälaren och har förmedlats över Åland. Gustin visade att trots att det sedan sent 600-tal/tidigt 700-tal förekommit finsk keramik i Mälardalen till mitten på 1000-talet tycks mycket av denna ha framställts i Birka av lokala mälardals-leror, förmodligen av kvinnor som vuxit upp i Finland. Denna keramik utgör näst största importerade grupp av keramik i Birka medan den är fåtalig i Sigtuna. Paradoxalt nog förekommer ännu inga exempel på vikingatida gravar där någon gravlagts med en komplett finsk kvinnodräkt. Finska föremål visar att kontakten med Finland inte bara skett till urbana platser som Birka och i viss mån Sigtuna under 900-talet, utan även till norra Uppland, längs Fyrisleden och Gävletrakten. Gustin tänker sig att finska föremål spritts i östra Svealand och östsvenska i Finland genom vänskapsförbund där pälsar och svärdsklingor utbyttes liksom kunskap om de östliga vägarna till Perm.

 

Stadens skiftande särart - Sigtunas interregionala tyngdpunkter ca 980 till 1200

Professor Mats Roslund, Lunds universitet avrundade konferensen genom ”Stadens skiftande särart - Sigtunas interregionala tyngdpunkter ca 980 till 1200" där han fördjupade sig i staden Sigtunas sociala relationer dvs kulturmöten under den senare delen av vikingatiden och äldsta medeltiden. I stadens äldsta kulturlager var 80% av hushållens keramik inhemsk. Samma andel, 80%, utmärkte hushållskeramiken i Birkas slutfas. Influenser märktes även från det danska riket. Men redan 1030 dominerades hushållskeramiken helt av en sorts Östersjökeramik som framställda av keramiker från Novgorod i Rus'. Det starka bandet till Novgorod och Rus avtog först mot 1200-talet. Relationen var så stark att det fanns fog för att kalla Sigtuna för Lilla Novgorod menade Roslund. Keramiken i Novgorod och Sigtuna följer varandra stilmässigt, men den i Sigtuna är gjord av lokala mälardalsleror. Det tolkar Roslund som att det funnits ett ständigt flöde av människor mellan Novgorod och Sigtuna. Pälshandeln som hela tiden flyttas österut innebär att Novogorod var en nod för svearna. Under 1000- och 1100-talet märktes föremål och en närvaro av kontinentala gäster från det ottonska riket, men även det bysantinska. Roslunds föredrag blickade in i stadens liv och de många efterlämnade föremålen och samtidigt ut i den större vikingatida värld varifrån de förmedlats och gav en mångfacetterad avslutning av den innehållsrika konferensen.

 

 

TEXT
Torun Zachrisson
Lidingö den 5 maj 2019

 

 

Läs vidare

För dig som vill läsa vidare, kan du här ladda ner och läsa PDF'en Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig. En utförlig skrift med många illustrationer författad av Thorgunn Snædal och utgiven av Riksantikvarieämbetet, Stockholm 2014.